Smärta.

Nu är jag jävligt less på det här! (som om jag inte sagt det förr).

Att vakna av smärta på nätterna när man försöker vända sig i sängen.
Att försöka leta sig fram till sätt att ligga utan att det gör ont.
Att igen vakna pga smärtan, och inte kunna somna om när man väl har sovmorgon och har chansen att sova den där extra väl behövliga stunden.
Att sedan få beslutångest ifall man ska orka ta sig till bussen, skolan, lunchen, skolan och bussen hem igen.
Att komma på att man verkligen måste upp och iväg just den här dagen.
Att behöva bita sig i läppen pga av smärtan när man kravlar sig upp, duschar, klär på sig och dukar fram frukost med darriga händer.
Att bli rädd för sig själv när man tror man ser ett vitt spöke i spegeln och inser att det faktiskt är ens spegelbild.
Att bara vilja sätta sig på sängkanten igen och spola vidare bandet till nästa dag.
Att verkligen tvinga kroppen iväg till bussen, ett steg i taget, kom igen knäna vi klarar det här!..
Att sedan efter några timmar känna att drugsen sakta börjar verka och försöka vara pigg, glad å effektiv på skolan. Är bara å le å se glad ut :D... Men sedan komma hem och falla isär igen, trött, snurrig, virrig, ont, illamående och ja, allt.. Försöka ta itu med pluggandet i det tillståndet är ingen höjdare direkt..


Det finns bra dagar, men så finns det också de hemska. I morse ville jag bara sätta mig ner på golvet å gråta, hade bara så jävla ont! Jag är inte den som grinar för smärta direkt i vanliga fall.. Tyvärr så funkar det ju inte så, det blir inge bättre av att man skulle gråta en skvätt.. Det är bara det att man känner sig så jävla hjälplös när man har så förbannat ont, så fort man rör sig en millimeter, eller ens försöker ta ett djupt andetag så tar det stopp. Det hugger till nå så fruktansvärt att man ibland tvingas avbryta andetaget på mitten.


Ni få som förstår och stöttar, ni betyder allt <33